Ett charmtroll med något för stora öron
Den äldsta av mina två kaniner är Lilo: en havanafärgad rexkanin med en vit högertass, född 20/3 -18. Hon väger 3 kg och har något för stora öron för sin ras - en del av hennes charm!
Lilo är en liten kanin med väldigt mycket personlighet, hon påminner lite om en liten hund och är väldigt social av sej. Lilo bor i en relativt stor inomhushage där hon vistas nattetid och när jag inte är hemma, övrig tid vistas hon frigående i halva lägenheten (min andra kanin, Arabella, har tillgång till den andra halvan. När de väl blir kompisar får de tillgång till hela lägenheten). Under några få dagar i början när jag hämtade hem Lilo var hon helt frigående dygnet runt, men efter att ha varit på vippen att skada sej själv allvarligt 3 gånger under loppet av 4 dagar genom att försöka ta sej upp och in överallt tog jag beslutet att lös får hon vara under uppsikt. Det blir ändå allra minst 6 timmar/dag och större delen av dagarna när jag är ledig, hon har dessutom gott om aktivering i sin hage.
Lilo är som sagt en väldigt social dam, hon följer efter en i lägenheten, kommer (oftast..) när man visslar, möter besökare i dörren och söker ofta kontakt för lite gos. Det bästa Lilo vet är att spendera timmar ute på den inglasade balkongen (hon brukar faktiskt hoppa upp i soffan, ställa tassarna på armstödet och kika ut genom fönstret) och att spendera tid i sin grävlåda. Om hon inte gräver ut hälften av sanden så rullar hon runt i sanden eller bara ligger där och slappar.
Trickträning är något som jag kommer försöka lägga ner mer tid på - det är väldigt bra mental träning och även roligt för mej som matte. Än så länge kan Lilo "bara" snurra runt på stället på kommando, men finns intresset hos en kanin kan dom faktiskt lära sej väldigt många trix, vi får väl se vart det slutar! :) Tja, vad ska man säga mer? Lilo är ett riktigt charmtroll som vet vad hon vill. Är hon sur stampar hon ilsket i golvet och håller sej undan, Lilo är full av upptåg och jag har inte haft 1 tråkig dag sedan jag fick hem henne! Är det inte att hon gräver ut alla påsar ur skåpet i köket så leker hon med gardinen, smiter förbi kompostgallret och hoppar upp på skrivbordet eller försöker sätta krokben på en när det vankas mat. 
Vill du se mer av kaninerna? Lilo och Arabella har ett eget instagramkonto -> Lilo.and.Bella
Inleder året med att faktiskt lyssna på kroppen
2019 inleddes med en sjukskrivning - inte riktigt vad jag önskat börja året med. Jag har under flera veckors tid känt hur jag långsamt sjunker ner mentalt och är precis på gränsen till att gå in i väggen - det har helt enkelt blivit för mycket. För mycket på jobbet, för mycket runt omkring, för mycket för en människa att ta in och bearbeta. 
Tack och lov kände jag igen symtomen från 2017, då jag under våren var hemma i några veckor pga utmattningssymtom - men den här gången hann det inte gå så långt att jag bröt ihop så totalt som sist gång. Den här gången gick det inte så långt att jag låg mer eller mindre sömnlös i flera veckor och tyst bröt ihop på jobbet när det blev för mycket.
Men den här gången har det ändå gått för långt.
Det enda jag orkar med efter jobbet är att ligga på soffan och kolla på TV. Att ordna med matlådor som jag alltid gjort under 6 års tid skjuter jag på till "imorgon", gymmet har jag inte orkat med på månader och jag som alltid annars är glad får påminna mej själv om att försöka uppbåda ett stelt leende. Mitt humör vågar jag knapt prata om då jag stora delar av tiden är en riktig ragata och drama queen. De senaste 3 veckorna har jag dessutom fått fysiska besvär i form av att det börjar rycka i en nerv i det ena ögat flera gånger om dagen. Till en början var det enbart vid stressade situationer på jobbet, men det övergick sen till att även börja rycka utan anledning även när jag var ledig.
Den 2 januari tyckte vårdcentralens kurator att jag omgående borde sjukskriva mej innan det går för långt. Jag jobbade dagen ut och sjukskrev mej sedan. På fredag har jag tid hos läkaren så får vi se hur länge jag blir hemma, jag hoppas på att det ska räcka med några veckor.
Min sjukskrivning kommer jag ägna åt att få in bra rutiner för sömn, (herregud ud så skönt det ska bli att få sova ordentligt!), mat och fysisk aktivitet i någon form - jag mår så mycket bättre av att äta bra mat och röra på mej. Framförallt ska jag lägga fokus på att bara vara, att ta dagarna som de kommer och dra ner på stress och alla måsten.
Tvåtusenarton
Så jag raderade de få inlägg som jag lyckades skrapa ihop under uppstarten av bloggen i våras. För det blev inte så mycket mer än en uppstart. Jag bloggade i princip varje dag under flera års tid förr och saknar det, så femte gången gillt typ? ;) 
Jag tänkte starta upp bloggen igen genom att kort sammanfatta 2018 i det här inlägget. Ska jag vara ärlig så var föregående år ett av de värsta åren jag har varit med om och de mest centrala kommer jag skriva om nedan. Men det som hände förra året ligger i det förflutna, ett av mina nyårslöften är att se till att ha 2018 i backspegeln istället för i framrutan - man måste kunna blicka tillbaka på det som har varit, men fokuset ska ligga på det som ligger framför en. 
|Vad jag är mest stolt över|
Det som jag anser vara årets personliga bragd är rehabiliteringen efter att jag skadade mitt vänstra knä i våras. En hård resa både fysiskt och psykiskt, men som jag stolt kan säga att jag tog mej igenom.
6 februari: Jag halkade omkull väldigt oturilgt på en isfläck och fick fraktur på knäskålen (vilket i sej tydligen är väldigt ovanligt)
22 februari: Genomgick jag en MR-röntgen av knät. Efter någon vecka fick vi svaret att: knät hade varit ur led (vilket alltså läkaren på akuten hade missat. Jag gick med knät ur led i ca. 1 vecka innan det hoppade tillbaka i rätt läge av sig själv) - vilket förklarar varför inte ens morfintabletter hade hjälpt mot smärtan... MR-svaret visade också på att jag utöver det att jag hade en massa annat jox med knät - när jag och min fysioterapeut gick igenom resultatet i sin helhet och jag frågade om han trodde att mitt knä skulle bli helt återställt vågade han inte lova att det skulle bli det.
5 mars: Fick jag äntligen min första tid hos fysioterapeuten. Det konstaterades med en gång att jag inte hade någon styrka kvar i musklerna kring knät och därför skulle behöva bygga upp det på nytt.
Jag har dragits med knäskador sedan jag var 16 år - alltså i 10 års tid, men veckorna därefter var utan tvekan de värsta jag varit med om fysiskt sett - för det gör ont som fasen att återbygga musklers styrka och utållighet. Inte heller är det enbart en fysisk grej, det jag tacklades med mest var den psykiska delen. Kroppen hade lärt sej att stödja på benet = oerhörd smärta.
Jäklar som jag kämpade dagligen under flera veckors tid. Kämpade med att våga böja på knät, att stödja på det. Kämpade med att bygga upp utållighet och styrka nog att kunna gå normalt men det gick!!
12 april: Började jag jobba 25% som undersköterska inom hemtjänsten - ett väldigt aktivt och fysiskte krävande jobb. Alltså 5 veckor efter första besöket hos fysioterapeuten. Jag startade upp det hela väldigt långsamt och trappade upp procenten långsamt för att ha tid och ork att kunna fortsätta med sjukgymnastiken i stort sett varje dag efter jobbet.
6 augusti: Jobbade jag återigen 100%.
Än idag känner jag av båda knäna, går jag för länge utan att träna så känner jag verkligen hur musklerna blir svagare - det är något som jag räknar med att få leva med livet ut. Jag har även en lätt haltande gång, men det är något som jag lyckats träna bort tidigare så får väl ta tag och jobba på det under 2019.
Något som verkligen kändes skönt var dessutom att allt byråkratiskt faktiskt flöt på - läkare, fysioterapeuter, AFA-kassan och försäkringskassan. Alla var oerhört lätta att ha och göra med. Det var inga problem att få ut läkarintyg - för mej att själv få känna in hur mycket jag klarade av och sätta gränser. När det hela sedan var över och jag åter var tillbaka och jobbade heltid fick jag nästan omgående ut ersättning för sveda och värk samt ersättning för förlorad inkomst.
|Det mest utvecklande| 
Under hösten bytte hela kommunen datorsystem och hemtjänstgrupperna i staden gick över till att använda sig av en mobilapp för att dokumentera och checka in hos brukare. Jag var sedan tidigare ombud för Social Dokumentation och frågan ställdes om vilka personer som kunde var intresserade av att hjälpa till att utbilda omvårdadspersonal i kommunen.
Jag anmälde mej intresserad, blev utbildad inom dator- och Appsystemet "Viva" och blev s.k Superanvändare. Under större delen av oktober har jag tillsammans med en annan superanvändare utbildat personal vid 17 tillfällen unger närmare 150 personer totalt. Det var verkligen intensiva men väldigt lärorika och givande veckor! 
|Den långa resan mot att få leva tillsammans|
Jag och Sanel blev ett par i augusti 2015 och vi gifte oss i augusti 2017. Min man är Bosnisk medborgare och har inte uppehållstilltånd i Sverige, därför tvingas han pendla mellan Sverige och Bosnien. Sanel får vistas i Sverige 3 månader, men måste sedan återvända till Bosnien och stanna där 3 månader innan han åter igen får stanna här 3 månader osv.
25 februari i år ansökte vi om uppehållstillstånd för Sanel i Sverige. Under året har vi skickat in information som Migrationsverket har efterfrågat och Sanel har varit på intervju på svenska ambasaden i Bosnien. Nu har vi väntat i 10 månader och vi hoppas verkligen få ett positivt svar från migrationsverket under våren! Det är verkligen tärande att hålla på så här, att behöva pausa sitt liv med familj, utbildning, karriär osv och jag ser verkligen fram emot att kunna ha vårat gemensamma liv ordentligt utan att behöva tvingas trycka på någon paus-knapp! 
|Årets mest tragiska|
I våras hämtade vi hem två små nya familjemedlemmar - kaninerna Buffy och Zelda. Jag såg hur de skulle vara en del av vår framtid under måånga år framöver, men det blir inte alltid som man har planerat. Zelda var med om en olycka och bröt väldigt oturligt käkbenet - något som man inte kan göra något åt och vi tvingades avliva henne. Bara någon månad senare gick Buffy väldigt hastigt och oväntat bort. Kanske hade hon något medfött problem, kanske var det till följd av sommarens extrema värme, vi vet inte och kommer aldrig få veta.
|Mina två ljusglimtar i vardagen|
Ett tag efter Zeldas bortgång hämtade vi hem en rexkanin som fick namnet Lilo. En brun, långörad, tanig liten historia som tagit mitt hjärta med storm. Hon är en kanin med väldigt stor och härlig personlighet som nu vuxit i sina öron (fast de fortfarande är något stora - en del av Lilos charm!) och är idag 9 månader gammal.
I november hämtade vi hem en liten gul hona av rasen holländsk kanin, halvsyster till Buffy och Zelda, och som fick namnet Arabella. Bella är nu 4 månader gammal och har även hon en stor och härlig personlighet. Närmare presentation av kaninerna kommer i ett separat inlägg eller två längre fram i bloggen.