Kaninerna
Då har kaninerna varit hemma hos oss i snart 2 veckor, och allt går hur bra som helst! Vi har dessutom kommit på namn till dom: den större har fått namnet Zelda - just för att namnet passar på en lugn, snäll kanin. Och den lilla har fått namnet Buffy från min favoritserie och för att hon liksom karaktären är liten och tuff.
Under de första tre dagarna fick de vara i kaninburen för att landa lite i sitt nya hem och komma ut och hoppa på den inglasade balkongen någon timme om dagen. När dom blivit lite mindre blyga märktes det ganska snabbt att dom tyckte att det var tråkigt att vara i buren så för tillfället får dom hoppa bäst dom vill på balkongen - väldigt praktiskt med tanke på att det inte finns en enda sladd därute och lite äldre möbler som inte gör så mycket om dom skulle tugga lite på. Hos uppfödaren bodde dom ju som sagt utomhus och har därför riktig vinterpäls, så det är för varmt för dom att bo inne just nu - men tanken är att dom ska bli frigående i lägenheten sen om någon månad om allt går bra.
Att skaffa kaniner är verkligen något bland det bästa beslutet som vi har gjort, dom är så fruktansvärt söta och härliga! (Haha, jag har verkligen blivit en 'crazy bunnylady') Och det är så roligt att bygga upp en relation med dom. Lite smått otålig är man - helst hade jag ju velat gosa med dom i knät jämt typ och önskar att dom var ännu mer sociala. Men på lite mer än 1 vecka så har dom ändå gått från att mest ligga i buren till att komma fram och springa kring benen på oss varje gång vi kommer ut på balkongen, vara med när vi städar toalådan och Zelda har blivit en riktig pussgurka. Men dom är ändå inte alls förtjusta i att bli upplyfta, bli klappade går bra om dom samtidigt äter och det ska bli spännande att se hur det går när klorna ska klippas... Men det går som sagt stadigt framåt och jag tror allt att det kommer bli två gosekaniner av dom i framtiden!
Mycket som snurrar i huvudet
Ibland är det många tankar som snurrar i huvudet, och just nu är det så mycket att jag har haft lite svårt att sortera alltihop.
Först och främst så måste Sanel åka tillbaka till Bosnien den 20 februari och bara tanken på att vi har mindre än en vecka tillsammans känns väldigt hårt. När han är tillbaka så ska vi skicka in ansökan om uppehållstillstånd i Sverige, och bara det kommer bli en riktig resa för oss med intervjuer, pappersarbete och resande för oss båda - för att inte tala om 14-20 månaders väntetid på att få ett svar. Bara där har det varit mycket fram och tillbaka kring om vi behöver söka extra bara för att han ska få komma tillbaka och stanna i 3 månader i maj eller om han bara kan komma som vanligt. Men efter kontakt med den bosniska ambassaden så har vi fått svaret att vi inte behöver göra något extra, utan att han bara kan komma - nu vill jag bara att det stämmer - det skulle göra allt mycket lättare.
Och att jag har lyckats gå och bryta knät gör allt i vardagen så mycket svårare och allt tar dubblet så lång tid. Helt plötsligt måste jag ha någon som kan följa med mig och Sanel till flygplatsen nästa vecka - jag kan ju liksom inte köra för tillfället, och till MR-röntgen som jag ska på nästa vecka i grannstaden. Nu har jag tack och lov världens bästa föräldrar som ställer upp och hjälper till med körandet. Men bara små saker som att fixa mat (inte det lättaste att flytta maten från köket till bordet med 2 kryckor, för att inte tala om att dessutom laga det..), få på sej skor, bädda sängen, städa kaninburen osv, som jag får hjälp med av Sanel nu, kommer ju bli en mindre kamp sen när jag är själv hemma.
Sen har vi jobbet: jag har ingen som helst aning om när jag kan komma tillbaka och jobba, men var inne en sväng på kontoret igår och fick ordnat med olika papper då jag skadade mej på arbetstid och jag fick även fixat ansökt om sommarsemestern. Sen så kommer mitt jobbår 2018 se lite annorlunda ut, kommunen ska nämligen byta dokumentationssystem och jag ska vara med och utbilda om detta..! Haha alltså, hjälp. Det känns overkligt att skriva det, jag har aldrig gjort något liknande! Så först ska jag själv utbildas i det nya systemet och sen ska jag som sagt vara utbildare, prata inför en massa människor och lära dom om det nya. Det känns så klart lite nervöst, men jag är jättetaggad och tror att det kommer gå hur bra som helst.
Sen så är det andra tankar som snurrar runt - hur ska jag fortsätta med kaninerna? Vad är nästa steg för att få dom tamare? Jag måste verkligen komma igång med träningen och gå ner i vikt, jag vill att knäna ska hålla tills jag blir gammal. Men grejen är att jag verkligen har försökt träna och lyckats - men jag har lyckats bli så mycket sjuk däremellan och saker har hänt i livet helt enkelt. Men jag ska fortsätta försöka och lyckas. Ska kontakta en sjukgymnast för både knät såklart men även ryggen som inte varit 100 sedan i höstas.
Som sagt, det är mycket som snurrar i huvudet. Sen så är jag verkligen inte världens trevligaste människa för tillfället då jag är smärtpåverkad och frustrerad över att vara så beroende av andra, och det har jag rätt dåligt samvete över. Men livet är inte alltid en dans på rosor och man kan inte alltid vara glad. Men jag tror på att om man tar en sak i taget så löser sej allt i slutändan.    
En väldigt lång dag
Igår lyckades jag med att halka omkull på en isfläck på jobbet. Sedan jag var 16 år har jag dragits med knäskador och har ramlat 1-2 gånger per år och då dragit på mej alltifrån broskskador och sprickor till uttänjda senor och rejäla blödningar.
När jag fick hjälp att komma upp på benen av 3 snälla människor som kom rusandes trodde jag först att jag för en gångs skull klarat mig undan skador, men när adrenalinet lagt sej började knät göra riktigt ont. Jag lyckades linka några meter till en stolpe och sen kom jag inte längre, jag kunde inte stödja på vänster ben.
Så jag halkade vid 10-tiden, fick hjälp av några underbara kollegor att komma iordning och skjutsades till vårdcentralen. Läkaren petade lite på knät och konstaterade direkt att han fick skick mej vidare till röntgen då det gjorde så otroligt ont. Jag spenderade någon timme på röntgen innan dom i sin tur skickade mej vidare till akuten.
Jag chekade in på akuten vid 13.30-snåret och fick äntligen träffa en bra läkare vid 02.00. Han gjorde ett försök att tömma mitt knä på blod och vätska (vilket utan att överdriva var den värsta smärta jag varit med om) men det kom inte ut mer än typ 1/2 matsked blod, tydligen hade resten av blodet gått in i mjukdelarna runt knät och gick inte att dränera.
Förutom en stor blödning så här jag också fått en fraktur på knäskålen, som ska få självläka, och kanske något på ett ledband. Läkaren ska ordna med mr-röntgen i veckan så får vi se hur det ser ut. 
Så gårdagen var väl inte direkt den bästa dagen i mitt liv om man säger så. Förutom frukost vid 6 tiden så bestod maten under dagen av1 äpple och 2 smörgåsar, hunger i kombination av smärta och lååång väntan är inte någon vidare kombination. Men det lyfte upp dagen att jag var omgiven av så snälla och trevliga människor - allt från de tre personerna som kom och hjälpte mig när jag föll, till mina kollegor och all sjukvårdspersonal som var trevliga och tillmötesgående. Och hade jag inte haft med mej Sanel så hade dagen varit betydligt värre.
Idag känns benet lite mindre svullet och gör inte lika ont - kyla, högläge och lite linkande i lägenheten är det som gäller ett tag framöver.  Tur att jag har en omtänksam make som tar hand om mej 💙