Tvåtusenarton
Så jag raderade de få inlägg som jag lyckades skrapa ihop under uppstarten av bloggen i våras. För det blev inte så mycket mer än en uppstart. Jag bloggade i princip varje dag under flera års tid förr och saknar det, så femte gången gillt typ? ;) 
Jag tänkte starta upp bloggen igen genom att kort sammanfatta 2018 i det här inlägget. Ska jag vara ärlig så var föregående år ett av de värsta åren jag har varit med om och de mest centrala kommer jag skriva om nedan. Men det som hände förra året ligger i det förflutna, ett av mina nyårslöften är att se till att ha 2018 i backspegeln istället för i framrutan - man måste kunna blicka tillbaka på det som har varit, men fokuset ska ligga på det som ligger framför en. 
|Vad jag är mest stolt över|
Det som jag anser vara årets personliga bragd är rehabiliteringen efter att jag skadade mitt vänstra knä i våras. En hård resa både fysiskt och psykiskt, men som jag stolt kan säga att jag tog mej igenom.
6 februari: Jag halkade omkull väldigt oturilgt på en isfläck och fick fraktur på knäskålen (vilket i sej tydligen är väldigt ovanligt)
22 februari: Genomgick jag en MR-röntgen av knät. Efter någon vecka fick vi svaret att: knät hade varit ur led (vilket alltså läkaren på akuten hade missat. Jag gick med knät ur led i ca. 1 vecka innan det hoppade tillbaka i rätt läge av sig själv) - vilket förklarar varför inte ens morfintabletter hade hjälpt mot smärtan... MR-svaret visade också på att jag utöver det att jag hade en massa annat jox med knät - när jag och min fysioterapeut gick igenom resultatet i sin helhet och jag frågade om han trodde att mitt knä skulle bli helt återställt vågade han inte lova att det skulle bli det.
5 mars: Fick jag äntligen min första tid hos fysioterapeuten. Det konstaterades med en gång att jag inte hade någon styrka kvar i musklerna kring knät och därför skulle behöva bygga upp det på nytt.
Jag har dragits med knäskador sedan jag var 16 år - alltså i 10 års tid, men veckorna därefter var utan tvekan de värsta jag varit med om fysiskt sett - för det gör ont som fasen att återbygga musklers styrka och utållighet. Inte heller är det enbart en fysisk grej, det jag tacklades med mest var den psykiska delen. Kroppen hade lärt sej att stödja på benet = oerhörd smärta.
Jäklar som jag kämpade dagligen under flera veckors tid. Kämpade med att våga böja på knät, att stödja på det. Kämpade med att bygga upp utållighet och styrka nog att kunna gå normalt men det gick!!
12 april: Började jag jobba 25% som undersköterska inom hemtjänsten - ett väldigt aktivt och fysiskte krävande jobb. Alltså 5 veckor efter första besöket hos fysioterapeuten. Jag startade upp det hela väldigt långsamt och trappade upp procenten långsamt för att ha tid och ork att kunna fortsätta med sjukgymnastiken i stort sett varje dag efter jobbet.
6 augusti: Jobbade jag återigen 100%.
Än idag känner jag av båda knäna, går jag för länge utan att träna så känner jag verkligen hur musklerna blir svagare - det är något som jag räknar med att få leva med livet ut. Jag har även en lätt haltande gång, men det är något som jag lyckats träna bort tidigare så får väl ta tag och jobba på det under 2019.
Något som verkligen kändes skönt var dessutom att allt byråkratiskt faktiskt flöt på - läkare, fysioterapeuter, AFA-kassan och försäkringskassan. Alla var oerhört lätta att ha och göra med. Det var inga problem att få ut läkarintyg - för mej att själv få känna in hur mycket jag klarade av och sätta gränser. När det hela sedan var över och jag åter var tillbaka och jobbade heltid fick jag nästan omgående ut ersättning för sveda och värk samt ersättning för förlorad inkomst.
|Det mest utvecklande| 
Under hösten bytte hela kommunen datorsystem och hemtjänstgrupperna i staden gick över till att använda sig av en mobilapp för att dokumentera och checka in hos brukare. Jag var sedan tidigare ombud för Social Dokumentation och frågan ställdes om vilka personer som kunde var intresserade av att hjälpa till att utbilda omvårdadspersonal i kommunen.
Jag anmälde mej intresserad, blev utbildad inom dator- och Appsystemet "Viva" och blev s.k Superanvändare. Under större delen av oktober har jag tillsammans med en annan superanvändare utbildat personal vid 17 tillfällen unger närmare 150 personer totalt. Det var verkligen intensiva men väldigt lärorika och givande veckor! 
|Den långa resan mot att få leva tillsammans|
Jag och Sanel blev ett par i augusti 2015 och vi gifte oss i augusti 2017. Min man är Bosnisk medborgare och har inte uppehållstilltånd i Sverige, därför tvingas han pendla mellan Sverige och Bosnien. Sanel får vistas i Sverige 3 månader, men måste sedan återvända till Bosnien och stanna där 3 månader innan han åter igen får stanna här 3 månader osv.
25 februari i år ansökte vi om uppehållstillstånd för Sanel i Sverige. Under året har vi skickat in information som Migrationsverket har efterfrågat och Sanel har varit på intervju på svenska ambasaden i Bosnien. Nu har vi väntat i 10 månader och vi hoppas verkligen få ett positivt svar från migrationsverket under våren! Det är verkligen tärande att hålla på så här, att behöva pausa sitt liv med familj, utbildning, karriär osv och jag ser verkligen fram emot att kunna ha vårat gemensamma liv ordentligt utan att behöva tvingas trycka på någon paus-knapp! 
|Årets mest tragiska|
I våras hämtade vi hem två små nya familjemedlemmar - kaninerna Buffy och Zelda. Jag såg hur de skulle vara en del av vår framtid under måånga år framöver, men det blir inte alltid som man har planerat. Zelda var med om en olycka och bröt väldigt oturligt käkbenet - något som man inte kan göra något åt och vi tvingades avliva henne. Bara någon månad senare gick Buffy väldigt hastigt och oväntat bort. Kanske hade hon något medfött problem, kanske var det till följd av sommarens extrema värme, vi vet inte och kommer aldrig få veta.
|Mina två ljusglimtar i vardagen|
Ett tag efter Zeldas bortgång hämtade vi hem en rexkanin som fick namnet Lilo. En brun, långörad, tanig liten historia som tagit mitt hjärta med storm. Hon är en kanin med väldigt stor och härlig personlighet som nu vuxit i sina öron (fast de fortfarande är något stora - en del av Lilos charm!) och är idag 9 månader gammal.
I november hämtade vi hem en liten gul hona av rasen holländsk kanin, halvsyster till Buffy och Zelda, och som fick namnet Arabella. Bella är nu 4 månader gammal och har även hon en stor och härlig personlighet. Närmare presentation av kaninerna kommer i ett separat inlägg eller två längre fram i bloggen.